Precis återupplevt Devil's Rejects. Filmen, inte låten eftersom den inte ens finns på den här god forsaken datorn. (Du hörde.) Och nu funderar jag på ord igen. Det är ganska loopat i huvudet, anknytningarna är vaga men ändå starka. Och alla hörnen blir mjöliga, mjölkiga, inverterade knäskålar och brutna ryggrader, och kotorna kastas upp mot skyn i ett fyrverkeri. Lite sånt tänker jag på, som den ganska störda person som jag själv anser att jag är.

Det är en himla tur att man inte är rädd för sånt där. Och att man kan lyssna på Golden Brown och vara så sentimental som bara jag kan bli. Helt utan anledning, eller jag har anledningar. Det har jag. Det finns en metod för sånt här, en viss begränsning. Årstidsskiften måste göra mig förvirrad, mina huvudbryn större och starkare. Det är årstider som lämnar plats åt dessa tingest.

Men jag tror att det är en bra sak att värna om - det förflutna alltså. Man ska försöka beakta de saker som förr gav omvärlden annat ljus, och man ska försöka se på en vaknande stad med lugnande röster ifrån förut i tankarna. Återta den verklighet som man tyckte bäst om, för att inte förtäras av det som är nuet. Nuet är ett alldeles för elliptiskt uttryck som gör mig väldigt kluven.

Hursomhelst så är hela detta skitsnack bara ett tidsfördriv innan jag kan se på Nip/Tuck. Bara 40 minuter kvar. SKYNDA TIDEN!

"See I'm stuck in a city when I belong in a field" är en fras (ifrån Heart in a Cage av The Strokes) som jag burit med mig igenom dagen. Varje människa känner sig trängd, emellanåt. Men inte idag, för det är fint väder.

Och jag lyssnar på Hurt, av Cash idag. För att NIN's version inte finns på den här datorn. Jag saknar NIN. Och Hultsfred '05, och att bara få överdriva den förnimmelsen av liv, och projicera det på sig själv, och få känna någon form av lyster. En kärlek till kärleken i sig, och en illusion av uppfyllda drömmar.

Om det varit varmare ute, då hade jag varit ute hela dagen. Struntat i allt och alla, köpt mig ett paket juice, en limpa bröd och en tub skagenröra. Försvunnit. Sovit. Lyssnat på havet. Jag saknar havet.

Det finns väldigt mycket intryck som man behöver ta in varje dag. Väldigt intensiva omgivningar, som pockar på ens uppmärksamhet. När man är svag, som jag kände mig igår, och delvis idag, så är det svårare att hålla de här intrycken ute. Allt blir väldigt starkt, och även om färgerna är lite blekare när man är svag så är formen skarpare. Egentligen finns det inte mer därtill.

Jag är så trött, så trött.

Idag är det vår ute, så jag är toppenglad. Variation har väl aldrig skadat, eller? Lite kanske. Jag ska borsta tänderna tror jag, så att allt blir bra och fräscht. Och imorgon ska jag åka hem till Nalle, och jag vill veta NU vilket humör jag kommer vara på då. Att vara oberäknelig.

Annars så är det mycket som måste tas itu med - men inte idag. Inte idag.

Det går inte så bra idag. Inuti. Ute går allting väldigt bra egentligen, omständigheterna ter sig vara de rätta, fast min cynism och min kropp har aldrig förstått dessa termer som att vara glad för det lilla och sånt.

Allt känns väldigt vissnat och torrt och frätt. Skört, och bräckligt och tomt och ganska innehållslöst faktiskt. Men min persons framförhållning har en egen placeboteknik, så om jag "mår bra" så mår jag ju bra. Förväntningar uppnås, men fan det är bara humbug. Jag känner mig som en dålig martyr, korsfäst upp-och-ner med för korta fötter och helt fel perspektiv.

Men det löser väl sig. Lite fler snedsteg så behöver vi bredare diken annars snedstegar man förbi dem. Dåligt straff.

Men jag tror att det är något konstigt med mig idag. Något seriöst otrevligt. Någonting som drar åt sig saker jag inte behöver alls. Begynnelsen på dåliga humör, som smittas och utbyts och förväxlas och feltolkas och förnedras. Jag kan inte ens hålla fötterna mot skyn.

Annars så var jag på bio. Todd var tråkig, men sevärd. Speciellt om man inte betalade själv.

Eftersom "jag betalar". ÅH sluta. Tyst. Tyst tyst tyst, i min värld går det inte till såhär. Jag blev kallad cyanidisk idag, vilket störde mig för jag är inte riktigt så hysteriskt utflippad att jag kan kallas för det tror jag. Inte i verkligheten, men i text måhända. Och allt och alla är bara en kompensation för någon händelse som påverkade någonting och vips så var man inne i epicentrum igen och jag är så trött så trött.

Egentligen sitter jag här, med en halv kopp kallt kaffe och är yr. Jag har varit yr hela dagen. Men jag är yr, och jag är mätt. Jag har åldersnoja på båda hållen, och jag har en abnorm framtidsångest, samtidigt som jag känner att det blir bra.

Jag har inte ångest så ofta längre. Jag har mer oro, och halvt befogad nervositet. Men idag har jag ångest. Jag har ångest, och jag är fruktansvärt ledsen, och väldigt livstrött. Ni vet när man burit väldigt tunga matkassar en lång väg i kyla, utan vantar, och när man släpper så kommer det blod till händerna men man fattar det inte förrän när det börjar göra riktigt ont att man har ont. Så känner jag mig. Helt felvriden, och tom och oförståndig.

Förstånd är dock överskattat. Ja jag bara skriver av mig alltihop. Rinn bort. Sov bort. Sova borta på tisdag ska jag göra. Det vet jag. Det är det som jag är mest säker på angående hela min tillvaro just nu. Att sväva i Intet.

Jaha idag flängde allt i ansiktet på mig. Min enda lektion (nästan) var inställd så jag hade gått upp tjugo i åtta för ingenting, och sen när jag ska gå till min mormor cyklade en gubbe i reflexväst nästan på mig och skrek "UTAN REFLEXVÄST ÄR MAN INGENTING!". Det var ganska mystiskt.

Hemma hos mormor öppnade någon ful tant, ifrån hemtjänst. Mormor hade trillat, och hasat sig fram i lägenheten i flera timmar innan hon kom fram till telefonen. Lägligt nog så ringde mamma vid samma tidpunkt och sa åt mormor att trycka på larmet hon har på handleden. Bra sagt. Hon tog en taxi dit och helt plötsligt hade jag varit där tillsammans med hemtjänst, mamma och mormor. Sjukt många generationer människor kändes det som.

Vi ringde till en form av gammeltaxi, som inte heter färdtjänst utan något annat. Rab, ram... reeee... ja. Hursomhelst så fick jag och mamma bära mormor till bilen, vilket mormor starkt motsatte sig och hon viftade med sina små sparvarmar och var ledsen. Och helt plötsligt senilare än förut.

På lasarettet så fick vi vänta i evigheter, men mormors skalle blev lite klarare åtminstone efter ett par timmar. Så hon visste vilken dag det var och lite sådant, och hon visste vad som pågick. Antagligen hade hon hamnat i någon senilchock typ.

Men jag stannade till tolv, så två timmar var jag där varav en och en halv timme var enbart väntan. Kul. Sen gick jag hem till pappa och han såg helt förtvivlad ut, stapplandes och tyckasyndomsigsjälv. Men det var helt okej. Jag myste med katten, det var bra. Och så la jag upp en massa auktioner på tradera för första gången. Intressant va?

Men jag mår bra. Det har bara varit mycket av all skit nu, men jag tror att det ska bli bättre snart. Mormor kommer nog att hålla ut ett x antal månader till, pappa kommer aldrig komma igenom pipkontroller men han kommer att läka, och nu är det väldigt få dagar kvar tills jag flyttar.

Så det går ju uppåt.

Ja, nu är det Alla Hjärtans Dag har jag hört. På en torsdag. Jag hoppas att det blir som förra året för mamma, att hennes sambo inte gav henne någonting eftersom hon bad om just ingenting. Sambon failade, och fick ordspö i flera månader för att han inte gett henne någonting. Skrocka, skrocka.

Själv sa jag gå upp om en... sju timmar och ha konst ungefär lika länge, komma hem och gå till jobbet, komma hem och sova och se fram emot allt süberi som jag kommer ägna mig åt under ledigheten som hägrar. Destruktivt skulle det kunna vara, men jag tycker nog inte att det är det. Det är en konstform på något sjukt sätt, som för samman underbara människor på ett ännu sjukare sätt.

There are two groups – people with techno-fear, who are there going, 'I’ve wiped the file?'

I’ve wiped all the files

I’ve wiped the Internet?

I don’t even have a modem!

I don’t have techno-fear. I have techno-joy!

I love technology.

I love to get new machines.

I always think, 'This is the one. I won’t have to work again. I’ve got this thing.'

You get the instructions, you unwrap it and throw the instructions out the window!

Forget them. Fuck 'em.

I must know how this works. I’ve used machines before.

Joel ringde mig idag, av någon konstig anledning. Han är en sån person som jag anser att jag inte känner, så för mig var det fullkomligt onaturligt att se att han ringde, och inte tala om att prata med honom! Förstod ingenting.

Annars så har jag dragit upp mig ur den tillfälliga febersvackan jag trillade i innan. Gick och handlade kattmat till den ÄCKLIGA katten, och först då släppte jag in honom, efter år av jamande utanför alla möjliga fönster och dörrar. Och nu lyssnar jag på Bauhaus och tänker på... trivialiteter. As said så åker Isabell imorgon. All form av vadslagning angående kattens liv eller död är tillåten.

Jobba ska jag göra imorgon också. Samt på lördag, det är helt galet. Allt är helt galet. Hittat en trevlig person som är som jag, och vi började internetumgås för några veckor sedan. Det enda vi gör är att skriva om oss själva, då och då ställa några ledande frågor att reflektera kring, sen är det slut. Så går det till.

Sen har jag gjort våfflor... och inte gjort något av alltihop som jag säger att jag ska göra. Vill att allt ska göra sig självt. Ifall det handlar om att lyfta lådor tvåhundra meter fram och tillbaka, eller upp och ner för en trappa, då hade jag gjort det. Bara för att det är helt tomskallat. Helt vakuumförpackat och säkert.

För egentligen har jag hållt på med den här formen av självbevarelsedrift lite väl länge, och så småningom kommer det att spricka, sprängas och förstöra relationer och miljöförhållanden. Som det brukar bli.

Jag tror att Blähellekles har samma typ av metod (hej) fast hon har gjort det till en vana och inte till ett tvång. Vi får se hur det går med det. Sedan kanske inte min filosofi "ALLA MÅR SKIT" funkar sådär strålande, men de jag håller mig nära är inte i min närhet för att de mådde toppen ifrån början.

Jag skrattar fortfarande åt ordet Kioskmongo när mitt huvud för det på tal.

-En cola, en Expressen och en bulle tack.
-Vi har bara Pepsi, går det bra?
-PEPSI? Jag bad om en COLA ditt jääävla kioskmongo!

Hahaha. Ha.

Jag har ritat Pacmans på folk idag, stulit ett par vantar, bråkat och muckat. Nu försöker jag verkligen få ordning på mig själv, på ett konstigt sätt som klart och tydligt inte alls fungerar. Men det är okej antar jag. Jag bara skriver och skriver och skriver överallt, och pratar om alltihop. Prata prata prata, svammel svammel.

Ögonlocken vill inte hänga med riktigt, kroppen är kall och sinnet hos alla andra. Allt handlar om alla andra, och det enda som egentligen gör att jag är helt lugn är den där kaffekoppen och en John, i ensamhet någonstans när det är mörkt. Eller där det är sommar, och lugnt. Allt bara avger stress och hets och panik, sorg och misstag, alla människorna känns vilsna. Vissna.